slutet kom.

slutet kom hem till oss. en dag så var det bara så. det skulle inte bli några barn för oss. vi orkade inte. allt kämpande, alla sprutor, alla tabletter, alla samtal, alla samlag, allt. det sög ur den sista musten ur oss. och vi orkade inte.

när jag började skriva ville vi bli tre. nu är vi inte ens två. sorgen tog för mycket plats. så vi fick inte plats. och vi orkade inte.

så då har den här bloggen kommit till sin ände. tack för alla fina kommentarer jag fått. alla fina ord. de har värmt, peppat, stöttat och varit ovärderliga.

Nya tag?!

Nu har det gått en tid sedan jag skrev. Vi har försökt att gå vidare i vårt liv och ärligt talat har det varit skönt att inte hålla på med behandling. Jag har känt mig fri! Inget passande av tider för att ta mediciner, inga listor för att komma ihåg om jag sprayat eller inte. Bara vara. Skönt!

En stor grej som hänt sen sist är att vi skaffat oss en liten hund, en dvärgpudel. Elton fanns en dag i en annons på Blocket och jag visste direkt att han hörde hemma hos oss. Mannen övertalades snabbt och redan nästa dag hade det lilla burret flyttat in hos oss. Det är helt fantastiskt vad härligt det är med husdjur och hur mysigt det är att få gosa med honom. Det värmer gott inombords.

Vi har inte riktigt bestämt oss för hur vi ska göra med nästa behandling. Ska den bli av före sommaren eller inte? Mina känslor och tankar angående det pendlar från dag till dag, timme till timme. Det är lite jobbigt att vara så ambivalent. När jag känner att ”ja, nu kör vi innan nästa mens” så vågar jag liksom inte lita på den känslan. Och redan nästa timme kan jag vara helt emot ett försök till sommaren. Det tar på krafterna att vara så här, så jag försöker fokusera på mannen, Elton och jobbet. Göra sånt som känns bra och med tiden kommer det nog ge sig med hur det blir.

IVF1(2), dag 52 – Definitivt slut

Igår ökade blödningarna rejält och jag förstod det nog redan då. Men vi hade bestämt att jag skulle fortsätta med Progesteronet till idag och att vi skulle testa imorse. Sagt och gjort så imorse testade jag och det var ett minus.

Egentligen var det ju rätt väntat men det där hoppet om att det ändå ska gå finns alltid där ända tills jag sitter med den där stickan i handen och tittar på minuset.

Tack för all peppning, all tumhållning och alla gulliga kommentarer!

Just nu känns det lite hopplöst och håglöst här hemma hos oss men jag vet att det kommer att svänga och om ett par veckor kommer vi att se framemot att starta en ny IVF-omgång i slutet av mars/början av april.

Jag kommer att ta en paus från bloggen tills dess men önskar alla er som ruvar, sprayar, sprutar att ni får ert efterlängtade plus. Det är ni väl värda!

IVF1(2), dag 50 – Mera blödningar…

Här har det kommit blod idag. Inte helt brunt inte helt rött. Ngt mittemellan. Jag vet inte vad jag ska tro fortfarande.

Ringde till RPC i Uppsala och den supergulliga bm som jag hade tusen frågor till rådde mig till att fortsätta med Progesteronet tills det är en ”riktig” mensblödning. Hon sa att jag absolut inte skulle sluta med vagitorierna redan nu för då är det stor risk att en ev. graviditet går förlorad helt. Det var ju skönt att hon var så positiv, men jag har svårt att tro att jag är gravid. Hursomhelst så har jag och mannen bestämt att jag fortsätter med vagitorierna till testdagen.

Sen frågade jag om de 6 ägg som skulle långtidsodlas. Jag strävade efter ett halmstrå här har jag insett i efterhand. Jag fick veta att det var inte ett enda som hade klarat sig och blivit nedfyst. Så vi har inget i frysen utan om jag nu inte är gravid så måste vi köra ett helt försök igen. Då kände jag bara att ”Men f*n också!” för det är inget som går lätt för oss i den här IVF-svängen. Jag känner mig så less på det.

Kan vi inte bara få lite flyt? Ett litet bananskal, snälla?

IVF1(2), dag 48 – Det är nog över nu

Jag har känt det hela eftermiddagen. Att magen är svullen. Och nyss när jag var på toaletten kom det brunt på pappret. Jag tror inte att det bara är en blödning utan jag tror att det är mensen. Just eftersom jag är så svullen. Det gick nog inte.

Uppdatering 19.30:Känner mig inte svullen längre. Det har inte kommit mer blod. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro!?

IVF1(2) – En dag närmare…

En dag närmare testdagen. Och inget blod på pappret i toaletten. Fast o andra sidan har jag inte känt av så mkt i magen idag.

Och jag oroar mig.
Och jag tänker och tankarna virvlar.
Ska vi orka en gång till om detta inte går.
När blir det i så fall.
Undrar hur det gick för de andra äggen i Uppsala.

Tänk om det inte går.

Det är så konstigt att tankarna skiftat om till ”tänk om det inte går”-sidan. Fast vi kommer närmare testdagen hela tiden. Tills igår hade jag mest tänkt ATT det kommer att gå. Nu tänker jag att det INTE kommer att gå.

Usch.

IVF1(2), dag 46 – Ruvardag 12

Idag är ruvardag 12 och jag har haft svårt att tänka på annat än att jag har ont i magen. Att det onda är mensvärk och närsomhelst när jag går på toaletten så kommer det att vara blod på pappret. Det här är så sjukt påfrestande!

Värken kommer ibland. Den är mitt på magen liksom, strax under naveln. Jag inbillar mig att det är livmodern som det gör värker i. Och inbillar mig att det INTE är mensvärk för då brukar jag ha ont i sidorna, vid äggstockarna, till att börja med. Mina bröst är inte heller ömma längre. Men svullna.

Just nu mår jag lite illa. Men jag vet inte om det är på grund av chokladprovningen som jag och mannen var på ikväll eller på grund av huvudvärken eller ngt annat helt vardagligt och vanligt.

Jag vågar inte tro att det har funkat. Samtidigt vågar jag inte tro att det inte funkat.

Och det är långt kvar till testdagen.

IVF1(2), dag 45 – Ska det kännas något eller?

Nu har jag ruvat ett tag. 11 dagar närmare bestämt. Jag är noggrann med vagitorierna och tycker inte att de kladdar så mycket som jag trodde, skönt!

För några dagar sen hade jag en stark känsla av antiklimax eftersom det då var klart om det blir ngt eller inte. Om embryot fastnat eller inte och jag har ingen chans att få reda på det direkt. Utan det är bara till att leva på hoppet och komma ihåg vagitorierna. Och vänta ytterligare en och en halv vecka. Tack och lov har vi varit i Idre över helgen så jag har definitivt haft tankarna på annat håll!

Sen igår har jag haft draningar i livmoderområdet titt som tätt och ibland gör det nästan ont. Det är jobbigt att dels inte veta om det bara är biverkningar av Progesteronet eller om det verkligen är något. Eller om det bara är kroppen som förbereder sig för mens. Dessutom har jag dragit på mig en rejäl förkylning så jag är hemma och slappar i soffan.

Men för att avsluta lite mer positivt så hoppas jag att min vän Frk Lorelei som har bloggen 1 nytt liv har fått sin bebbe eftersom det inte kommit några uppdateringar på ett bra tag… Hoppas hoppas hoppas!

IVF1(2), dag 36 – Ruvar i soffan!

Igår var det ju då ET som stod på schemat. Förmiddagen gick i nervositetens tecken och inte förrän framåt 11 släppte det. Vi insåg att de nog inte ringer från Uppsala vilket innebar att det blir ET.

Hela resan till Uppsala satt vi båda med våra egna tankar. Mina bara snurrade runt. Jag hade nog lite svårt att förstå vad som skulle hända. Hela vår tid som ofrivilligt barnlösa har ju handlat om kamp på sätt och vis. Kamp för att få komma till Ferten, kamp varenda månad för att ha en chans att bli gravid och sen kamp att få börja vår IVF i ”rätt” tid (dvs. efter 2 års väntetid). Sen när vi väl fick börja med IVF så gick det ju som det gick. Inga befruktade ägg. Men nu, nu skulle ett embryo få flytta in i mig. Det kändes konstigt. Nu äntligen skulle det faktiskt finnas en chans att jag kan bli gravid. Det har vi ju uppenbarligen inte haft under alla de här månaderna som vi kämpat där hemma på grund av de hårda äggskalen. Det här var första gången det faktiskt kan gå. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Vet fortfarande inte egentligen. Jag bara är.

Väl framme på RPC så fick jag byta om till de snygga kläderna och vi fick vänta en stund. Återigen i tystnad. Sedan kom en sköterska och hämtade oss och väl inne i rummet kom embryologen in. Han skulle kolla våra personnummer och berätta om resultatet av ICSI:n. Det visade sig att de 3 ägg som inte befruktats hade varit omogna. Så att 7 av 7 mogna ägg befruktades var ju ett toppenresultat. Ja, tills han lade till att de 6 som blev kvar efter dagens ET skulle långtidsodlas eftersom de inte hade fryskvalité idag. Jag blev så ställd att jag inte kom mig för att fråga vad de menade direkt utan det var bara till att lägga sig i stolen och sätta igång.

Läkaren hade svårt att få till katetern rätt och det var inte helt bekvämt att han tryckte hårt på magen eftersom jag var rätt kissnödig (man ska vara det vid ET). Men till slut fick han till det och embryologen visade embryot på skärmen och det var perfekt fyrcelligt. Sen på ett kick var det hela klart.

Och då passade jag på att fråga vad det betydde att äggen inte hade fryskvalité. Tydligen var det så att de 6 som var kvar hade dubbla kärnor (inte riktigt hundra på vad det betyder och just nu bryr jag mig inte) och att det kan rätta till sig om man odlar dem lite längre. Så de visste inte hur det skulle gå utan det kommer ett brev på posten om det har gått. Sen fick vi instruktionerna för de kommande veckorna och skickades ut. Innan vi gick fick vi dock reda på att embryot som jag fick tillbaka var tiptop.

Vi båda kände oss lite tagna på sängen och undrade varför det blivit så med de 6 äggen. Det var svårt att tänka på att vi hade fått ett fint embryo tillbaka. Att just det var ju det vi kämpat för. Hela vägen hem funderade vi och pratade och försökte slå bort känslorna av besvikelse. Jag kände mig dum som inte var sprudlande glad, för det borde jag väl vara. Till slut bestämde jag mig för att inte bry mig om de där 6 äggen och deras öde förrän vi vet hur det blir med det embryo (som vi döpt till plutten) som bor i mig. Jag kan ändå inte påverka deras öde så det får vara. Jag har annat att fokusera på. Och så fort jag bestämt mig kändes det lättare och jag kände en försiktig glädje över det vi varit med om och är med om.

Äntligen är vi här – efter många långa månader! Nu får vi vänta och se hur det slutar.

IVF 1(2), dag 34 – Ett steg längre!

Igår var det då äggplock. Som tur var fick vi gå in först och slapp ligga och vänta och bli nervösa. Den här gången har jag ju inte känt av äggstockarna på samma sätt som förra gången så jag var orolig för att det inte skulle finna så många ägg samtidigt som jag bannade mig själv för att jag tänkte så, för det räcker ju med ett guldägg! nåja, så var det i alla fall.

när jag fått den lugnande vätskan så lade jag mig ner en stund. den där vätskan är verkligen en riktigt dundermedicin för jag vill bara sova när jag tagit den… efter en stund kom mannen och sen barnmorskan och det var dags att ta på sig den snygga hättan samt skoskydden och traska iväg till rummet där äggplocket sker. väl där hoppade jag upp direkt och strax efter kom läkaren. han började med att läsa igenom journalen (som dr J brukar göra, mkt förtrodendeskapande!) och sedan skred vi till verket.

han började med den högra äggstocken och det gjorde rätt ont första gången han stack mig, men jag fick smärtstillande och på en gång kände jag av den varma pirrande sköna känslan i kroppen. jag tror att de hittade 4-5 ägg på den högra äggstocken.  när doktorn skulle sätta igång med den vänstra så såg han lite bekymrad ut och det visade sig att äggstocken vridit sig in bakom livmodern så han var tvungen att sticka igenom slidväggen flera gånger för att komma åt äggblåsorna. vanligtvis sticker de igenom bara en gång per äggstock. det gjorde väldigt ont vid det här laget och så fort jag kved fick jag mer smärtstillande. i slutet var vätskan som kom ur nålen väldigt blodig och mannen berättade igår att doktorn sett lite bekymrad över det. jag tror faktiskt att han tyckte att 10 ägg var alldeles tillräckligt och slutade då. det är jag också rätt glad för!  så mörbultad som jag var igår och idag var jag inte förra gången.

när vi var klara deklamerade doktorn att den här gången skulle mikroinjektion göras. jag tyckte att det var skönt att han sa det så att alla hörde, så att det inte fanns ngn tvekan om att det var så. embryologen förklarade att äggen och spermierna skulle få vila under förmiddagen och sedan skulle äggen skalas och mikroinjektionen göras under eftermiddagen. efter det gick vi till rummet (eller snarare så fick jag ledas för jag var helt groggy) där jag sen sov ett par timmar. efter en kopp te och en macka kom en undersköterska in och tog bort infarten i armen och gav oss en tid för ET på fredag. jag kände mig rätt pigg vid det här laget så jag klädde på mig och sen åkte vi hem. väl hemma sov jag hela eftermiddagen och låg på soffan hela kvällen. jag kände mig som en gammal tant eftersom jag inte kunde gå upprätt.

idag har jag varit piggare men ändå varit hemma. vid 11 bestämde vi skulle ringa till RPC för att fråga om några ägg blivit befruktade. det är ju på den nivån vi ligger med tanke på erfarenheterna från förra gången. vi tänkte inte på hur många som blivit befruktade utan på om ett endaste hade blivit det. dessvärre var telefonkön helt galen före lunch så vi gav upp. efter lunch ringde jag och kom fram och fick prata med en rar barnmorska.

hon frågade efter personnummer och bläddrade och klickade och hade sig en lång stund och jag blev bara mer och mer nervös. tankarna snurrade: tänk om det gått åt skogen den här gången också? sen harklade hon sig och meddelade att 7 av 10 ägg blivit befruktade. HURRA! jag kunde inte varit gladare.

nu har vi kommit ett steg längre än förra gången och imorgon är det dags för ET!