Igår var det ju då ET som stod på schemat. Förmiddagen gick i nervositetens tecken och inte förrän framåt 11 släppte det. Vi insåg att de nog inte ringer från Uppsala vilket innebar att det blir ET.
Hela resan till Uppsala satt vi båda med våra egna tankar. Mina bara snurrade runt. Jag hade nog lite svårt att förstå vad som skulle hända. Hela vår tid som ofrivilligt barnlösa har ju handlat om kamp på sätt och vis. Kamp för att få komma till Ferten, kamp varenda månad för att ha en chans att bli gravid och sen kamp att få börja vår IVF i ”rätt” tid (dvs. efter 2 års väntetid). Sen när vi väl fick börja med IVF så gick det ju som det gick. Inga befruktade ägg. Men nu, nu skulle ett embryo få flytta in i mig. Det kändes konstigt. Nu äntligen skulle det faktiskt finnas en chans att jag kan bli gravid. Det har vi ju uppenbarligen inte haft under alla de här månaderna som vi kämpat där hemma på grund av de hårda äggskalen. Det här var första gången det faktiskt kan gå. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Vet fortfarande inte egentligen. Jag bara är.
Väl framme på RPC så fick jag byta om till de snygga kläderna och vi fick vänta en stund. Återigen i tystnad. Sedan kom en sköterska och hämtade oss och väl inne i rummet kom embryologen in. Han skulle kolla våra personnummer och berätta om resultatet av ICSI:n. Det visade sig att de 3 ägg som inte befruktats hade varit omogna. Så att 7 av 7 mogna ägg befruktades var ju ett toppenresultat. Ja, tills han lade till att de 6 som blev kvar efter dagens ET skulle långtidsodlas eftersom de inte hade fryskvalité idag. Jag blev så ställd att jag inte kom mig för att fråga vad de menade direkt utan det var bara till att lägga sig i stolen och sätta igång.
Läkaren hade svårt att få till katetern rätt och det var inte helt bekvämt att han tryckte hårt på magen eftersom jag var rätt kissnödig (man ska vara det vid ET). Men till slut fick han till det och embryologen visade embryot på skärmen och det var perfekt fyrcelligt. Sen på ett kick var det hela klart.
Och då passade jag på att fråga vad det betydde att äggen inte hade fryskvalité. Tydligen var det så att de 6 som var kvar hade dubbla kärnor (inte riktigt hundra på vad det betyder och just nu bryr jag mig inte) och att det kan rätta till sig om man odlar dem lite längre. Så de visste inte hur det skulle gå utan det kommer ett brev på posten om det har gått. Sen fick vi instruktionerna för de kommande veckorna och skickades ut. Innan vi gick fick vi dock reda på att embryot som jag fick tillbaka var tiptop.
Vi båda kände oss lite tagna på sängen och undrade varför det blivit så med de 6 äggen. Det var svårt att tänka på att vi hade fått ett fint embryo tillbaka. Att just det var ju det vi kämpat för. Hela vägen hem funderade vi och pratade och försökte slå bort känslorna av besvikelse. Jag kände mig dum som inte var sprudlande glad, för det borde jag väl vara. Till slut bestämde jag mig för att inte bry mig om de där 6 äggen och deras öde förrän vi vet hur det blir med det embryo (som vi döpt till plutten) som bor i mig. Jag kan ändå inte påverka deras öde så det får vara. Jag har annat att fokusera på. Och så fort jag bestämt mig kändes det lättare och jag kände en försiktig glädje över det vi varit med om och är med om.
Äntligen är vi här – efter många långa månader! Nu får vi vänta och se hur det slutar. 🙂
När 2 vill bli 3 