Dag 21, IVF1 – Business as usual

Imorse var jag och lämnade ett blodprov som skulle analyseras för att se om jag ska fortsätta spruta på samma dos som jag haft eller om den skulle ändras.

För ett par minuter sen ringde barnmorskan från kliniken och meddelade att jag skulle fortsätta med samma dos. Business as usual med andra ord. 🙂

På torsdag är det dags för läkarbesöket. Håll tummarna för att jag har många fina blåsor då!

Dag 6, IVF1 – Allt kan gå åt skogen, jag vet

När vi var på infomötet poängterade BM på flera sätt hur det kan gå galet med behandlingen. Jag tänkte mkt på det dagarna efter mötet. Det är ju många saker som kan hända på vägen.

Att spraymensen inte kommer.
Att kroppen inte svarar alls på hormonsprutorna.
Att kroppen svarar för bra på hormonsprutorna dvs. risk för överstimulering.
Att vi kommer till ÄP men det inte finns några ägg.
Att de ev. ägg vi får ut vid ÄP inte befruktas.
Att de ev. ägg man fått ut vid ÄP befruktas, men embryona dör innan ET.

Det går ju att tänka sig i princip hur många scenarion som helst (fler än de jag räknat upp). Men vet ni, jag är inte rädd. Rädd för att falla handlöst om vi skulle bli tvungna att avbryta. Jag kommer att klara det.

För vi har äntligen kommit så här långt. Vi får i alla fall prova IVF. Vi har väntat klart. O jag skulle vara lyckligast i världen om vi kom till ET o fick ett fint litet embryo. För det har vi aldrig haft. Jag vet inte om ngt av mina ägg någonsin träffat ngn av min älsklings simmare. Men om vi gör ET, då vet vi inte bara att de har träffats utan att det faktiskt blivit ett fint embryo som finns i mig.

Men just nu så tänker jag egentligen inte så mkt på allt det där. Jag vet att allt kan gå åt skogen, men jag oroar mig inte för det.

Vilken befriande skön känsla!

Och sen vill jag gratulera en bloggkompis som jag följt ett längre tag som i dagarna blivit mamma till en liten Olle. Grattis Pez!

ett steg närmare klimakteriet

sådär. då har vi klarat av ännu ett steg i väntan på att få starta IVF (och det fejkade klimakteriet).

igår var vi och lämnade en mängd blodprover på kvinnokliniken inför IVF-starten. hoppas nu att det inte är ngt knas med dem.

undersköterskan som skulle hjälpa mig frågade om en elev kunde få ta mina prover. och det gick ju bra. jag har världens knarkarvener i armvecken så det är ju aldrig några problem att sticka mig. och det gick bra som vanligt.

min stackars man däremot. han såg lite grå ut i ansiktet där han satt och väntade (jag lämnade proverna först). och honom hjälpte undersköterskan, inte eleven, trots att han också har knarkarvener. jag frågade om det sen när vi var på väg därifrån och det visade sig att han aldrig lämnat sånt blodprov, i rör, utan bara gjort stick i fingret. men det gick ju bra för honom också.

nu är det bara till att vänta på infomötet. det är en månad kvar idag…

att tagga ner lite

jag har lugnat ner mig lite. taggat ner. andats djupt. skickat mannen att ringa ferten.

det var ett bra drag. de gillar inte när ngn är för känslomässig o det skulle jag definitivt varit. mannen har mer distans o därför skickade jag honom. min läkare skrockade rått o menade att det är helt rätt att skicka fotfolket först. hehe. 🙂

iaf förklarade mannen för bm på ferten att om vi har otur så hinner vi inte med ett försök innan jul beroende på hur min cykel går. hon försäkrade då att alla som går info i oktober ska hinna med ett försök innan julstägningen.

jag har lite svårt att lita på det där. men jag försöker. verkligen. hur mkt som helst. för om jag litar på det så kan jag vara glad för att vi äntligen fått tid o får försöka.

o det är det jag sett framemot hela tiden.

tillit. jag försöker.

om ngt helt annat

i fredags körde jag min lillasyster till umeå. hon ska börja studera där. vi bor i mellansverige så det är en bit. närmare bestämt nästan 62 mil. det är ju aplångt.

på vägen upp satt vi o småpratade o käkade godis medan jag speedade på E4:an (gud vad roligt det är att köra fort förresten). samtalet rörde allt mellan himmel o jord. det var härligt att få så mkt ensamtid med min lillalillasysteryster.

vi kom fram sent på kvällen och checkade in på hotellet direkt. efter lite sudoku somnade vi båda som stenar. sen vaknade jag då o då o tyckte att min lillasyster inte var så söt då hon snarkade högljutt. efter en armbåge i sidan löste det sig. ibland måste man ju säga ifrån… 😉

dagen efter åkte vi till hennes studentrum. släpade in alla hennes grejer o åkte o storhandlade så hon kan äta o gå på toa. sen skulle jag åka. o fy vad jobbigt det var att lämna henne där. alldeles ensam i stora världen. 62 mil ifrån oss. då förstod jag varför mamma varit så obstinat de senaste veckorna. o jag fick en föraning om hur det kan bli när våra barn blir stora o ska dra ut i världen.

shit. vad otäckt!