Kan någon drömma om ett barn till oss, tack!

Jag läser en hel massa bloggar. Mest om IVF och adoption. Jag känner inte de flesta författarna i verkliga världen. Knappt på internet .

Vissa blogginlägg fastnar. Jag läser ett inlägg. Surfar vidare. Stänger ner datorn. Sen när jag sitter på tåget nästa morgon så ploppar inlägget fram i huvudet. Det är så häftigt hur det andra skriver om sina liv kan smyga sig in i mitt liv. Andra okända. Deras liv. Jag älskar det.

Men häromnatten blev det knasigt roligt. Jag har följt en blogg som skrivs av ett par som ska adoptera från Nepal. Det är en massa frågetecken kring hur processen ska gå till, vem som ska fatta besluten i Nepal osv. Och ofta funderar de kring när de ska få träffa sitt barn.

Men tillbaka till häromnatten.

Jag hade en dröm. Gud vad pompöst det där lät då 🙂 Men det hade jag. Om det här paret. Om att de fick ett besked att det fanns en liten pojke i Nepal som väntade på dem. Och jag vaknade med ett fånigt leende på läpparna.

Jag tror egentligen inte på att drömmar kan sia om framtiden. Men i det här fallet hoppas jag att min dröm var en sanndröm.

Så kan någon drömma om ett barn till oss, tack!

om ngt helt annat

i fredags körde jag min lillasyster till umeå. hon ska börja studera där. vi bor i mellansverige så det är en bit. närmare bestämt nästan 62 mil. det är ju aplångt.

på vägen upp satt vi o småpratade o käkade godis medan jag speedade på E4:an (gud vad roligt det är att köra fort förresten). samtalet rörde allt mellan himmel o jord. det var härligt att få så mkt ensamtid med min lillalillasysteryster.

vi kom fram sent på kvällen och checkade in på hotellet direkt. efter lite sudoku somnade vi båda som stenar. sen vaknade jag då o då o tyckte att min lillasyster inte var så söt då hon snarkade högljutt. efter en armbåge i sidan löste det sig. ibland måste man ju säga ifrån… 😉

dagen efter åkte vi till hennes studentrum. släpade in alla hennes grejer o åkte o storhandlade så hon kan äta o gå på toa. sen skulle jag åka. o fy vad jobbigt det var att lämna henne där. alldeles ensam i stora världen. 62 mil ifrån oss. då förstod jag varför mamma varit så obstinat de senaste veckorna. o jag fick en föraning om hur det kan bli när våra barn blir stora o ska dra ut i världen.

shit. vad otäckt!

min konstiga kropp

under den här resan så har jag definitivt lärt mig att lyssna, känna och ibland kanske hitta på saker som händer i kroppen.

innan vi bestämde oss för att bilda familj hade jag ingen koll på hur en ägglossning känns. hur lång min mens var etc. men nu har jag stenkoll. i alla fall tills nästa cykel. för det är banne mig helt fantastiskt hur olika en ägglossning kan kännas. hittills på typ 25 olika sätt.

varje månad tänker jag att ok, NU vet jag hur det är. och sen kommer nästa ägglossning eller nästa mens och det är annorlunda. på något vis vore det tryggt om kroppen i alla fall alltid fungerade likadant. men så enkelt är det tydligen inte.

snart ska jag dessutom proppa i mig en hel hög med hormoner och frågan är ju vad som händer då??!! hilfe!

i mammas mage

mina systers två barn är härliga. rebecka är äldst och hon är sex år. hon har precis börjat skolan (förskoleklass heter det, men om jag säger det blir hon mycket förnärmad. hon går i skolan. punkt slut). aslak är lillebror och fyra år gammal. han går på dagis. ibland säger han till sin mamma på morgonen att han inte vill gå till dagis, han har ju redan varit där.

hursomhelst så satt hela familjen i bilen en dag. storasyster vill retas med lillebror och säger med en dramatisk röst: ”du har varit i mammas mage. där var det mörkt och dystert”. lillebror svarar glatt: ”ja, klart att det var för jag fick ju ingen ficklampa”.

den gick inte hem. men vi har alla fått oss ett gott skratt i alla fall. 🙂

En lisa för en rastlös själ

Idag har jag varit på yoga. En nybörjarkurs i Astangayoga. Jag har tidigare yogat till en DVD här hemma och blev helt fast. Sen hittade jag en kurs här i staden där jag bor och blev överlycklig.

Och idag var första gången. Helt underbart. Svettigt, jobbigt och sååå skönt. Inatt kommer jag att sova gott. Och vara lite mer lugn inför att vänta en dryg månad till. Kanske…

Oh, denna väntan tar död på mig

En av de trevliga barnmorskorna på mottagningen ringde mig 3 minuter efter att deras telefontid tagit slut. Det måste vara rekord! Barnmorskan skrattade gott åt att just jag var den förste att lämna ett meddelande. Tydligen var det inte så överraskande.

Nu är vi i alla fall officiellt uppsatta på deras lista och vi kommer att bli kallade till nästa infomöte. Den blir i september. Och nu känner jag att det är LÄÄÄNGE dit. Jag är otåligheten personifierad, jag vet.

Att komma upp på listan var ju steg ett. Och jag var nöjd att ha tagit det steget i kanske en kvart. För när jag mumsat i mig min belöning var jag redo för steg två. Men jag får vänta…

Vad ska jag säga – I am hard to please! 🙂

På väg…

Då är det första samtalet på IVF-resan gjord. Kan ni se det framför er: Jag letar febrilt efter mina båda mobiler. Hittar dem. CHECK. Synkroniserar klockorna på dem. CHECK. Kollar så att numret till mottagningen finns på båda. CHECK. Sitter i soffan med en telefon i vardera handen. Ringer på den första. Jaha, men, va? Jag kom fram direkt. Det hade jag ju inte väntat mig men jag tackar och tar emot och lämnar mitt meddelande.

Nu väntar jag bara på att de ska ringa mig.

ett tu tre, nu ska det ske!

det är mindre än tolv timmar kvar. gissa om jag ska vara som en igel på mina mobiler. en i vardera handen och simultanringa samma nummer på båda för att se vilken jag kommer fram först på. hehe… annars så tar jag till mitt hemliga kövapen. det funkar alltid. det kan jag göra på hemtelefonen.

verkar jag galen? ja, kanske det. men nu har det gått två år  och jag har banne mig fått nog av att vänta.

jajamensan. så är det.

5961600 sekunder

Jag är inte det minsta otålig. Nej då. Jag vill bara veta exakt hur länge det är kvar tills jag kan börja terrorisera de trevliga barnmorskorna på fertilitetsmottagningen i staden. Det är 5961600 sekunder kvar tills måndag morgon kl 8.

En halv fredag. En hel lördag. En hel söndag. En liten snutt på måndag. Det är så j-la SKÖNT! Även om det kommer att bli lite startsträcka på själva behandlingen så kommer vi att from måndag stå på väntelistan. Som eg. inte är en väntelista för vi har, tack och lov säger jag, inga väntetider till IVF i staden där jag bor. Jag tar det steg för steg nu.

Första steget: att stå på väntelistan. Andra steget: att få en tid till infosamtal. Tredje steget: att få tid till förberedande läkarbesök. Fjärde steget: hämta ut alla mediciner (jag ser framemot det. funderar på att göra decoupage på en flyttkartong som jag ska ta med mig till apoteket och raka ner alla mediciner i. jag har hört att det är mkt och efter all denna väntan förtjänar de att transporteras fint. tyvärr är det ju svårt att göra decoupage i kylskåpet). Femte steget: Första sniffet.

Sen orkar jag inte räkna mer nu. Fem steg är nog. Sen blir det oöverskådligt. Jag ska belöna mig på ngt vis för varje steg. Första belöningen blir nog en milanopinne från konditoriet som gör världens godaste och, framförallt, största milanopinnar. Sicken tur jag har att de finns här i staden. Till andra steget ska jag ha ngn glassigare belöning. Och även om jag inte räknat fram vad sista steget är så vet jag att då vill jag ha en Omega-klocka.

Har jag nämnt att jag tänkt mig att M ska vara den som belönar mig? Inte? Nåja, det har jag inte nämnt för honom heller. Tids nog…

Nu är det nog bara 5961300 sekunder kvar.

Lite väl enkelt kanske

Ett brittiskt företag säljer en manick som mäter kroppstemperaturen hos kvinnor och ska på det viset hitta de mest fertila perioderna i cykeln. De garanterar att man blir gravid inom 12 månader annars får man pengarna tillbaka.

Jag tror iofs att det är värt att mäta kroppstemperatur, om man orkar. Jag orkar inte. Och oss skulle ju den där dosan inte hjälpa i vilket fall. Det är ju ngt fel på oss. Det vore alltså att kasta pengarna i sjön.

I vår situation är frustrationen stor, alla vill hitta snabba vägar, mirakelmedel som ska leda till en graviditet. Men att lägga 6000kr på en termometer känns lite väl. Hoppas att kvinnor inte går på det där. Det bästa är ju i alla fall att alla gör en utredning. Då kan man (förhoppningsvis) hitta vad som inte fungerar. Eller åtminstone få hjälp via beprövade metoder under kontrollerade former.

http://www.alltombarn.se/villhabarn/gravid-inom-ett-ar-eller-pengarna-tillbaka-1.27484